Anne Rajala läser första året på Film och television-utbildningen på Arcada. Hon har passion för bild, musik och pingviner. Försöker bl.a. komma ihåg hur man talar svenska.

Fjärilar i magen. Svetten rinner ner för ryggen. Händerna skakar. Förvirran och lite panik…

Jag antar att en stor del av oss nya elever har haft liknande symptom de första dagarna på Arcada. Kanske också ni som studerat längre kommer ihåg hur det kändes de första veckorna då ni började på högskolan. Dag för dag har det dock blivit lättare och man börjar känna sig som hemma. Så småningom hittar man nya kompisar och det tar inte alltid en evighet att hitta till klassrummen.

För mig var inte enbart skolan och den nya omgivningen som förorsakade skräck. Skolspråket var ett av sakerna jag oroade mig mest för. Nog är svenska mitt modersmål, men jag har inte använt det nästan alls på över tio år. Då jag skriver får jag slå upp en ordbok var femte minut (om inte oftare) och ibland är det lite svårt och hänga med i diskussionerna. De gångerna jag själv vågar öppna min mun vid någon diskussion så känns det som man bara mumlar något obegripligt (även för mig själv). Därför ber jag redan nu förlåt för alla mina skrivfel och tokiga uttryck både på bloggen och “live” – hoppas ni har tålamod med mig.

Men språket är också en av orsakerna varför jag vill vara med och skriva på Arcadas blogg.

Då man kastar sig i olika situationer och flyttar sig utanför sin komfortzon – då lär man sig mest. Så jag vill uppmuntra också er att våga göra saker ni inte gjort tidigare och att inte vara rädda för att göra misstag eller misslyckas totalt. Enligt min erfarenhet får man mycket mer ut av det än vad man har att förlora.

Med dessa ord vill jag önska er alla lycka till med det nya läseåret och vi hörs av igen!