Kulturproducentarna bloggar om vad som händer inom utbildningen. Häng med!

Här sitter tre förstaårs kulturproducentstudenter med namnen Max, Stina och Emma som väntar med iver på att börja blogga! Vi har två live tv-sändningar som kommer sändas på DinaTV. Programmet heter RELEVANT, vilket är ett kunskapseminarium i vilket vi kommer diskutera ämnet Fattigdom. Mer information hittar ni på vår Facebook grupp/event. Men här på bloggen kommer du få följa i bild och textform alla de nyaste händelserna, vad vi håller på med och hur arbetsprocessen ser ut ända tills livesändningarna. Vi samarbetar med andra årets film & tv-studenter vilket kommer bli spännande.

Hoppas vi ses här under kommande veckorna och på DINATV!

Hälsningar: Max Laitinen, 25, Helsingfors, Emma Henriksson, 20, Borgå och Stina Öfverström, 18, Esbo

Hela världen kan rasa runt omkring henne – bara hon har en kamera. Anne Rajala vill fånga känslor, stunder och stämningar, både som enstaka bilder och som video. Hon studerar första året på Film & TV och försöker bl.a. komma ihåg hur man talar Svenska

Det var en gång en elev som bodde långt borta utanför ring trean. Hon tyckte om sin hemort – den lilla lungna staden med gulliga egnahemshus ca.60km från skolan – och hade tänkt bo där under hela sin studietid.

Varje morgon steg hon upp före klockan sex på morgonen, drack ett par koppar kaffe och åt sitt morgonmål, cyklade till stationen och hoppade på tåget.
De 40 minuter hon färdades till Böle kunde hon antingen ta en tupplur, läsa läxor och nyheter eller t.ex. skriva nya blogginlägg. Från Böle station var det sedan ännu lite på två kilometer att promenera till skolan.
Tidsmässigt tog det för vår berättelses Pendlare en timme och 15 minuter att komma till sin studieplats. Åtminstone då allt fungerade bra. Då det inte gjorde det kunde resorna under en dag ta sammanlagt upp till fem timmar.

Bussen var inte ett alternativ. Vår Pendlare hade förlorat allt intresse för det då hon pendlade till högstadiet i Vanda. Det var för långsamt och bussarna körde inte så ofta. Ifall man försenade sig från en, så hamnade man vänta på följande buss i evigheter.
Kvar blev alternativet att köra bil. Det var dessutom nästan det billigaste sättet att färdas. Men skolan hade inga parkeringsplatser reserverade för elever och det är bara få som antingen vill betala för parkering eller springa varannan timme för att flytta parkeringsskivan.
Tiden det tog att köra varierade mellan en och en och en halv timme beroende på trafiken. Inte kunde pendlaren heller hålla på och läsa eller vila samtidigt hon körde.

Då man talar om tid brukar man också nämna ordet pengar. I siffror betydde det då att om man varje vardag hade skola kostade resorna ca.160-190€ per månad. Ifall  man också hade haft behov till Helsingfors interna månadsbiljett skulle det ha kostat 50€ till, för Pendlaren är ju inte berättigad till studentrabatten då hon är bostatt utanför huvudstadsregionen.

Men det fanns många goda sidor i pendlandet. Under de vackra höstdagarna tyckte hon att det var egentligen ganska skönt att traska genom parken vid koloniparcellerna i Vallgård, även om första kilometern mellan stationen och simmhallen på Backasgatan var skuggad av trista gråa höghus.
I parken kändes det inte som man alls skulle vara i en skrämmande storstad och kvävas av trängslet. Men hon anade att senare, då solskenet skulle ersättas med regn och slask, skulle promenaden bli mycket dystrare.

Fastän Pendlaren då helst hade stannat i sin mysiga lilla stad, har hon nu försökt börja vänja sig vid tanken att flytta till Helsingfors. Men lämpliga tvåor eller familjebostäder till ett förmånligt pris är inte precis något som växer i träd.
Så om nu någon skulle veta om passliga bostäder, skulle Pendlaren nog vara tacksam för tipset.
Har ni erfarenheter av att pendla och hur har ni lyckats med det?

I alumnstafetten läser du om livet efter att du vandrat ut genom högskolans portar. Alumner turas om att dela med sig om arbetslivet, gamla minnen eller bara några tankar för dagen.

Vem är jag?

Jag heter Annika; jag är en Arcada-alumn som blev färdig från Arcadas BBA-linje år 2007.

Var är jag nu och hur hamnade jag här?

En vacker dag, fyra år efter att jag inledde mina studier vid Arcada, beslöt jag mig för att flytta till New York. Jag har alltid älskat att resa – kom ursprungligen in på Arcadas turismlinje, men bestämde mig i ett senare skede för att istället satsa på International Business (BBA). Det var ett bra beslut och jag trivdes mycket bra med utbildningen. Den ledde mig i själva verket vidare till ett större intresse för marknadsföring – sa jag beslöt att ta en magisterexamen från Hanken efter att jag blivit färdig med min kandidatexamen vid Arcada.

Genom Arcada åkte jag till Frankrike två gånger. Första gången på arbetspraktik över en sommar, och andra gången på utbyte för sex månader. Det var en fantastisk upplevelse, och tack vare den lärde jag mig flytande franska! Jag var också helt säker på att jag ville utföra en praktik under min tid vid Hanken, och hade tur nog att få en plats vid Finlands representation till FN i New York. Så det ena ledde till det andra – praktiken var endast tre månader lång, men jag tror det var efter mina första två veckor i New York som jag sa till en annan praktikant att jag helt enkelt inte kan lämna staden, jag måste få stanna! Hon tyckte väl det var lite dumt av mig att saga så, då vi fortfarande hade två och en halv månad kvar av praktiken, men jag menade allvar.

Livet är lustigt ibland. Det var via en bekant som jag kom i kontakt med en ekologisk matdistributör i New York. De sökte efter personal, och jag tyckte arbetsbeskrivningen passade mig perfekt! Jag skulle få ansvara för relationer med alla företagets kunder i Manhattan, lära mig en massa om New Yorks matindustri (vad kan vara mer spännande än det!), träffa olika intressanta människor varje dag, och dessutom också ansvara för ett eget brand. Jag tog emot jobbet med iver, och började förbereda min permanenta flytt till New York. Nu går jag på mitt fjärde år har, och har inte tröttnat än.

Vidareutbildning

Staden har en otrolig puls, olik någon annanstans jag varit. Pulsen i arbetslivet är lika snabb, och jag har hört kommentarer som att “Alla i New York går på Speed”. Det skulle inte förvåna mig om en stor del gör det.

Jag blev hur som helst inspirerad till att ytterligare vidareutbilda mig, tack vare mitt arbete med ekologisk mat. Jag märkte att jag ville lära mig mer om varför vissa produkter ar hälsosammare och bättre an andra, så att jag kunde förklara det för mina kunder. Ville gräva djupare. Så jag hittade en New York–baserad skola i holistisk näringslära och hälsa, där man kunde avklara studierna helt på nätet. Detta tog ett år, och jag utförde studierna vid sidan av mitt arbete, men fick ta en dag i veckan ledigt för att kunna fokusera ordentligt. Numera är jag marknadsföringschef, samt holistisk hälsocoach för företaget. Jag finner arbetet med mina kollegors hälsa otroligt givande, och det betyder allt för mig när jag känner att jag har kunnat påverka någon på ett positivt sätt. Jag är glad och tacksam att kunna kombinera dessa två roller.

Drömmar

Folk säger “Följ dina drömmar” – något jag strävar efter att göra – men jag har märkt att drömmar ändras. För 15 år sedan var min dröm att bli skådespelare. För 10 år sedan var den att bli dykarinstruktör. Jag studerade teater; jag tog två dykarcertifikat. Men man ska inte känna sig skamsen ifall man inte förverkligar de ursprungliga drömmarna, ifall ens drömmar ändras. Det jag försöker fokusera på är att alltid vara ärlig med mig själv, och inte vara rädd att följa det som är min dröm just nu.

Annika Sundberg
Marknadsföringschef & Holistisk Hälsocoach
Gourmet Guru, NYC

Carolina studerar vid Arcadas utbildningsprogram inom informations- och medieteknik och inriktar sig på IT. Hon skriver hem från sin arbetspraktik i Schweiz vid CERN (just det, platsen där man bl.a. krossar partiklar i små bitar).

God morgon! Sista dagen på sommarjobbet, tiden har gått så fort! Vad har hänt sedan sist… har haft mycket att göra, men borde ha bloggat lite mer.

Har haft äran att få besöka LHCb och ALICE -experimenten (två stora LHC-experiment). I LHCb undersöker man hur partiklar som innehåller en botten- eller charmkvark sönderfaller samt brott mot CP-symmetri (Charge conjugation-Parity violation). Se wikipedia. ALICE undersöker tunga joner (bly) som smälls ihop för att återskapa samma miljö som rådde ett ”ögonblick” efter Big Bang. Dessutom forskar man i antimateria, cancerterapi samt IT- och elektronikrelaterade ämnen… så här händer väldigt mycket.

Glöm inte heller att någon skall planera, svetsa ihop, bygga upp och lyfta omkring alla konstruktioner som finns i experimenten, för vilket det ibland krävs nya byggnadstekniker. Med vad lyfter man t.ex. 10 000 (tio tusen) ton? Det är i klass med vikten av kanske 6 500 personbilar… eller CMS-detektorn. Jag har svårt att tro att jag inte räknat fel i uppskattningen. CMS väger tom. lite mer!

Åker från CERN i morgon och kan konstatera att det varit väldigt lärorikt och givande att vara här. Om inte annat så har jag soffor att sova på omkring halva Europa och hoppas på att träffa någon av mina nya bekanta i Finland någon dag! Det är otroligt roligt att kunna sitta och jämföra olika länder och kulturskillnader. Bland det bästa är nog att svenska fungerar mellan alla från nordiska länder. Tankeverksamheten är en helt annan i ett samtal mellan en svensk, norsk, dansk och mig. Vi kan skratta åt hur rart (=konstigt) något ord låter eller förklara nyansskillnader mellan samma ord i olika språk åt varann. Ett fint ord jag lärt mig är ’sannsynlig’ (=sannolik). Man förstår – men på något vis låter det fel 🙂

På fritiden får man vandra i bergen så mycket man orkar, cykla är populärt, simma i Genèvesjön… sedan bekanta sig med matkulturen, åka till andra städer i närheten. Vi besökte t.ex. en chokladfabrik. Så, låter detta inte som den perfekta praktikplatsen? Bara man skriver en ansökan och skickar in den så har man kommit en stor del av vägen till Schweiz. Börja med det. Med kunskaper (oavsett hur/var man skaffat dem) som en tredje årets IT-studerande har man goda chanser. Bifogar länkar till olika program man kan söka till, eftersom jag verkligen vill dela denna fina plats och få andra att inse hur mycket kunskap här finns att få! Redan att förstå lite av vad man undersöker i de olika experimenten borde räcka för att fascinera vem som helst!

Nu iväg för att skriva min rapport, lämna tillbaka nycklar, sköta en massa pappersarbete….

Länk till ALICE
Länk till LHCb

För framtida sommarstudenter (ja, just du!): http://home.web.cern.ch/students-educators/summer-student-programme

/Carolina

Arcada fanfaren spelas, publiken reser sig upp och in i festsalen tågar ledningen och den akademiska personalen – inskriptionsfesten kan börja. Det blir festtal, musik och glad samvaro i sann Arcada-anda. Studenter och medarbetare minglar och stämningen är på topp. Inskriptionsfesten blir i år igen en glad och minnesrik dag för högskolans nya studenter, tutorer, inbjudna gäster och medarbetare.

Den festliga stämningen fångades upp av Arcadas studenter – upplev den i bild på Flickr och i filmen nedan.

Är du nyfiken på festtalen, kolla här.

/Gunilla

Första gången i Vasa och vilken stämning! Det var roligt att vi hade alumner från olika utbildningar med på Afterwork med Arcada. Det var glada återseenden, bra diskussioner och roligt att träffas! Maten var utsökt och då tiden började ta slut och haglade önskningar om att igen ordna en alumnträff i Österbotten . Den idén ska vi verkligen spinna vidare på. Däremellan hoppas jag att alumner registrerar sig på alumnportalen så är det lättare för oss att hålla kontakt.

Tack till alla som deltog igår och gjorde kvällen till ett fint minne!

Hälsningar Mia /alumnkoordinator

Anne Rajala läser första året på Film och television-utbildningen på Arcada. Hon har passion för bild, musik och pingviner. Försöker bl.a. komma ihåg hur man talar svenska.

Fjärilar i magen. Svetten rinner ner för ryggen. Händerna skakar. Förvirran och lite panik…

Jag antar att en stor del av oss nya elever har haft liknande symptom de första dagarna på Arcada. Kanske också ni som studerat längre kommer ihåg hur det kändes de första veckorna då ni började på högskolan. Dag för dag har det dock blivit lättare och man börjar känna sig som hemma. Så småningom hittar man nya kompisar och det tar inte alltid en evighet att hitta till klassrummen.

För mig var inte enbart skolan och den nya omgivningen som förorsakade skräck. Skolspråket var ett av sakerna jag oroade mig mest för. Nog är svenska mitt modersmål, men jag har inte använt det nästan alls på över tio år. Då jag skriver får jag slå upp en ordbok var femte minut (om inte oftare) och ibland är det lite svårt och hänga med i diskussionerna. De gångerna jag själv vågar öppna min mun vid någon diskussion så känns det som man bara mumlar något obegripligt (även för mig själv). Därför ber jag redan nu förlåt för alla mina skrivfel och tokiga uttryck både på bloggen och “live” – hoppas ni har tålamod med mig.

Men språket är också en av orsakerna varför jag vill vara med och skriva på Arcadas blogg.

Då man kastar sig i olika situationer och flyttar sig utanför sin komfortzon – då lär man sig mest. Så jag vill uppmuntra också er att våga göra saker ni inte gjort tidigare och att inte vara rädda för att göra misstag eller misslyckas totalt. Enligt min erfarenhet får man mycket mer ut av det än vad man har att förlora.

Med dessa ord vill jag önska er alla lycka till med det nya läseåret och vi hörs av igen!

Äntligen är dagen här då vi får åka upp till Vasa!

Efter många lyckade alumnträffar i Helsingfors, vill vi nu komma närmare våra alumner i Österbotten. Det är första gången vi arrangerar en alumnträff i Vasa, och det ska verkligen bli roligt att träffa er alla! Idén till kvällen, som vi har valt att kalla ”afterwork med Arcada”, har planerats i samarbete med vår alumn Johanna Stenback, som i dag är företagare och driver produktionsbolaget Jokowski. När vi föreslog för Johanna att ordna en alumnträff i Vasa, var hon genast med på noterna, och har varit ett stort stöd i planeringen.

I kväll får vi höra en av Arcadas experter Maria Gustavson tala om Framtidens arbetsplats – generationssensitivt ledarskap. Hur bra jobbar vi egentligen tillsammans vi 70-, 80-, eller 90-talister? Det ska bli intressant att höra. Senare får vi njuta maten på 1 r+k och pratas vid. Vi ses ikväll!

/Mia, alumnkoordinator

I alumnstafetten läser du om livet efter att du vandrat ut genom högskolans portar. Alumner turas om att dela med sig om arbetslivet, gamla minnen eller bara några tankar för dagen.

Jag har hört många utexaminerade som blickar tillbaka på studielivet med en suck. Tiden som kännetecknades av sena morgnar, fester, intressanta kurser och diskussioner. Oj så allt var lätt då! Förstås kunde det vara tufft emellanåt men tyngre är det nu i arbetslivet – längre dagar, krav, ansvar… Pengar finns men var är fritiden?

På andra sidan staketet står studerandena som klagar över studielivet, hur tungt det är med alla kurser, med ekonomin och att få allt att gå ihop. De längtar efter att få pappren i handen, att få börja jobba och tjäna pengar. De längtar efter att ha pengar att leva livet med.

Ofta längtar vi tillbaka till det förflutna eller efter det vi inte ännu har. Studietiden och arbetslivet har ändå både för- och nackdelar. Om vi ständigt längtar tillbaka eller önskar vrida klockan framåt, går vi miste om det vi har just nu. Genom att ta vara på de fördelar vår rådande situation erbjuder, säkrar vi att vi inte ångrar någonting i framtiden. Njut av att studera! Njut av ditt jobb!

Ta vara på just denna stund oberoende var du befinner dig!

/Christel Isberg, Socionom högre YH 2013

Anne Lindgren studerar fysioterapi för andra året på Arcada. Hon bloggar om hur det är att studera som lite äldre och om hur hon försöker förverkliga nya och gamla drömmar.

Min kom-ihåg-lista efter att ha jobbat några månader på en demensavdelning:

– Fast en person inte mera förstår tid och rum känner människan lika mycket som förut. Glädje, värme, trygghet, oro och sorg finns där. En kram, en smekning eller att ta någon i handen är aldrig fel i rätt stund.

– Gå med i diskussionen på det plan som den dementa för. Även om sammanhanget är svårbegripligt eller inte överhuvudtaget betyder något kan man alltid flika in med ett just så, jag förstår eller upprepa det sista personen sa. Ofta märkte jag att personen lugnade sig då jag diskuterade en stund om någonting som inte alls för mig var logiskt men nog för den dementa.

– Fokusera på rätt sak. Även om köket skall putsas så är det klienterna som behöver största delen av min tid

– I början tog jag spontant tag under armen – vid armhålan – ifall det var någon med dålig balans som skulle ledas. Men det är mycket bättre att ta tag i handen och föra framåt och samtidigt visa riktningen. Samma gäller när någon med svaga lårmuskler skall upp från en stol – hjälp till genom att ta tag i båda händerna och gunga fram och tillbaka tills man med lite fart kan föra personen upp och stå. Det ena benet kan sättas lite framom det andra vilket underlättar rörelsen.

– Kom ihåg att trycka upp sängarna på högre nivå – för min egen ryggs skull – då jag sköter om klienter i sängen.

– Gå aldrig med i skitsnack om någon annan i personalen.

– Visa uppskattning ifall jag har en bra chef (vilket jag hade). Avdeldningschefens kompetens är viktig och avgörande för stämningen på avdelningen

Tyvärr har jag inte läst teori gällande demensvård ännu. Men jag lär mig bäst genom learning by doing, så när jag väl kommer att läsa den evidensbaserade teorin hoppas jag att jag känner igen mina tankar.

/Anne