Ganska exakt för en månad sedan höll jag på och packa min resväska i panik och försökte se till att jag kommit ihåg att ta med allt jag behövde för min resa. Jag och en till Arcada elev, Pietari Syväjärvi, var bland de 24 film studeranden som blivit vald för att åka till Berlin för att delta i Berlinale couch surfing programmet. Berlinale är alltså en av världens största filmfestivaler som i år ordnades den för 64:de gången.

Det var filmskolan i Berlin, dffb, som på hösten hade skickat ut inbjudan för programmet till alla filmskolor i Europa och lite till. Man skulle skicka en ansökan, och i Januari fick de valda veta om att få vara med. Detta betydde att man hade en soffa att sova på hos någon av dffb eleverna och fick en accredations pass till själva filmfestivalen. Även en festmiddag ordnades första kvällen så vi kunde bekanta oss med varandra. Det man inte visste i förväg var mängden av köande för att komma åt biljetter till de mer populära filmerna, eller köandet på själva biograferna i förhoppning att man skulle rymmas in också utan en biljett.

Under mina dagar i Berlin åt jag en massa asiatisk mat, yrade runt ensam och vilsen, bekantade mig med många andra film studeranden från andra länder, såg några jätte dåliga och några riktigt bra filmer, och försökte se till att också ha tid med att se själva staden. Den filmen jag definitivt skulle rekommendera er att se, ifall ni bara har möjligheten, är en norsk film som heter “Blind” som är regisserad av Eskil Vogt. Och av sevärdheterna i Berlin tycker jag den absolut bästa är djurparken. På riktigt – den är inte enbart för barnfamiljer, den är för alla.

Bilder från djurparken (och lite annat också) finns på min fotoblogg, så ta gärna en titt: http://rajalaphotography.blogspot.fi/2014/03/penguining-berlinale-2014.html

Dessutom blev jag inbjuden till Radio Vega för att tala om resan. Intervjun finns ännu några veckor på Yle Arenan: http://areena.yle.fi/radio/2141439?start=42m28s (intervjun startar vid 42:30).

/Anne Rajala

Projektet NSSE står inför en konceptuell förändring och nu bär det av för en tio-dagars intensivkurs i Johannesburg, Sydafrika. Med på resan är två Online Media-studenter från Arcada och två Soc&kom-studenter från Helsingfors Universitet. 

Har du hört historien om fågeln som är rädd för att flyga men som gör det ändå? Och när det breder ut sina vingar och lyfter så ger den ifrån sig ett skrik som låter ungefär som ett illvrålande barn. Den heter Hadida och den bor i vår trädgård. Nästan varje dag har jag hört dess vrål och fnissat lite för mig själv. Det låter minsann annorlunda än fiskmåsarna hemma. Emellertid lär de vara bra att ha eftersom de äter upp en viss typ av gräshoppa som antastar människor genom att skjuta iväg bläck på dem. Bara en sådan sak.

Det bästa med vår Afrikavistelse är alla små detaljer och lärdomar som jag snappat upp. Allra mest har jag lärt mig under våra kvällar på terrassen hemma i vårt hus. Där har vi suttit och ätit, druckit vin, bjudit på Fazers blå, skrattar så magen gjort ont och delat med oss av traditioner, åsikter och fördomar.

Jag har bland annat lärt mig att i Ghana äter man fladdermöss. Katt är inte heller något exotiskt på menyn. Och i Ghana skulle ingen kvinna någonsin säga högt att hon inte vill ha barn. Det är i allra högsta grad olämpligt.

En kväll berättade Charlie att det i Sydafrika finns vissa kulturer där brudgummen måste ”köpa” bruden genom att ge hennes far gåvor i form av boskap. Det kallas för Lobola. Om Charlie skulle vilja gifta sig med mig skulle han alltså gå hem till min pappa, sitta där i flera timmar, överräcka fler och fler gåvor och samtidigt be om min hand.
– Och vad händer om min pappa säger nej?, frågar jag.
– Då springer jag så fort jag kan och kommer aldrig tillbaka!

Det finns flera små saker som fått oss finländare att höja på ögonbrynen. Ibland av förvåning, ibland av förundran och ibland av förvirring. En gång måste vi visa upp våra kvitton för en vakt innan vi gick ut ur butiken och hon ritade någon konstig krumelur på dem. Hon kollade dock inte vad vi hade i våra kassar så meningen med det förstod jag aldrig. En annan gång satt vi tio personer inträngda i samma taxi och försökte hjälpa taxichauffören att hitta hem till oss, inte helt lätt när varken han eller vi hade GPS.

Ungdomarna, i alla fall de vi umgås med, går ganska sällan ut på kvällarna. I stället ordnar de hemmafester, helt enkelt för att det känns tryggast. I butikerna är alla skyltdockor vita även om en klar majoritet av landets befolkning är mörkhyade. När vi berättar att vi talar svenska som modersmål fast vi kommer från Finland är det ingen som reagerar nämnvärt. Här är det en självklarhet att det inom ett och samma land finns flera officiella språk. Själv har de elva stycken.

Det här är alla små detaljer. Små detaljer som tillsammans skapar en upplevelse. Små detaljer som tillsammans gör att jag vet lite mer om världen nu än för två veckor sedan.

/Michaela Rosenback