Anne Rajala läser första året på Film och television-utbildningen på Arcada. Hon har passion för bild, musik och pingviner. Försöker bl.a. komma ihåg hur man talar svenska.

Fjärilar i magen. Svetten rinner ner för ryggen. Händerna skakar. Förvirran och lite panik…

Jag antar att en stor del av oss nya elever har haft liknande symptom de första dagarna på Arcada. Kanske också ni som studerat längre kommer ihåg hur det kändes de första veckorna då ni började på högskolan. Dag för dag har det dock blivit lättare och man börjar känna sig som hemma. Så småningom hittar man nya kompisar och det tar inte alltid en evighet att hitta till klassrummen.

För mig var inte enbart skolan och den nya omgivningen som förorsakade skräck. Skolspråket var ett av sakerna jag oroade mig mest för. Nog är svenska mitt modersmål, men jag har inte använt det nästan alls på över tio år. Då jag skriver får jag slå upp en ordbok var femte minut (om inte oftare) och ibland är det lite svårt och hänga med i diskussionerna. De gångerna jag själv vågar öppna min mun vid någon diskussion så känns det som man bara mumlar något obegripligt (även för mig själv). Därför ber jag redan nu förlåt för alla mina skrivfel och tokiga uttryck både på bloggen och “live” – hoppas ni har tålamod med mig.

Men språket är också en av orsakerna varför jag vill vara med och skriva på Arcadas blogg.

Då man kastar sig i olika situationer och flyttar sig utanför sin komfortzon – då lär man sig mest. Så jag vill uppmuntra också er att våga göra saker ni inte gjort tidigare och att inte vara rädda för att göra misstag eller misslyckas totalt. Enligt min erfarenhet får man mycket mer ut av det än vad man har att förlora.

Med dessa ord vill jag önska er alla lycka till med det nya läseåret och vi hörs av igen!

Anne Lindgren studerar fysioterapi för andra året på Arcada. Hon bloggar om hur det är att studera som lite äldre och om hur hon försöker förverkliga nya och gamla drömmar.

Min kom-ihåg-lista efter att ha jobbat några månader på en demensavdelning:

– Fast en person inte mera förstår tid och rum känner människan lika mycket som förut. Glädje, värme, trygghet, oro och sorg finns där. En kram, en smekning eller att ta någon i handen är aldrig fel i rätt stund.

– Gå med i diskussionen på det plan som den dementa för. Även om sammanhanget är svårbegripligt eller inte överhuvudtaget betyder något kan man alltid flika in med ett just så, jag förstår eller upprepa det sista personen sa. Ofta märkte jag att personen lugnade sig då jag diskuterade en stund om någonting som inte alls för mig var logiskt men nog för den dementa.

– Fokusera på rätt sak. Även om köket skall putsas så är det klienterna som behöver största delen av min tid

– I början tog jag spontant tag under armen – vid armhålan – ifall det var någon med dålig balans som skulle ledas. Men det är mycket bättre att ta tag i handen och föra framåt och samtidigt visa riktningen. Samma gäller när någon med svaga lårmuskler skall upp från en stol – hjälp till genom att ta tag i båda händerna och gunga fram och tillbaka tills man med lite fart kan föra personen upp och stå. Det ena benet kan sättas lite framom det andra vilket underlättar rörelsen.

– Kom ihåg att trycka upp sängarna på högre nivå – för min egen ryggs skull – då jag sköter om klienter i sängen.

– Gå aldrig med i skitsnack om någon annan i personalen.

– Visa uppskattning ifall jag har en bra chef (vilket jag hade). Avdeldningschefens kompetens är viktig och avgörande för stämningen på avdelningen

Tyvärr har jag inte läst teori gällande demensvård ännu. Men jag lär mig bäst genom learning by doing, så när jag väl kommer att läsa den evidensbaserade teorin hoppas jag att jag känner igen mina tankar.

/Anne

Arcadastudenterna Markus Mittler och Mathias Dahlqvist bloggar från Entrepreneurship festival i England 4-6.9.2013. I bloggen berättar de om sina intryck och upplevelser på plats i Manchester:

Helou!

Nu har jag och Markus överlevt första dagen i Manchester. Klockan är just sju och alla andra sover ännu men vi är uppe och skriver för er.

Under gårdagen blev vi utsatta av massor av entreprenörskaps-networking. Otroligt att det finns 200 superhypade unga entreprenörer under samma tak. Man skulle aldrig tro hur mycket bra ideér det finns!

Vi hoppade på flyget tidigt på morgonen och var i Manchester 9.30. Vi hittade lätt fram till vårt hotell med hjälp av en professor vi träffade på gatan. Campuset i Manchester är väldigt stort och täcker ett stort område av staden. Tyvärr är staden ganska lugn för att de som studerar börjar först i slutet av september. När evenemanget började var vi tvungna att networka för fullt, vi hade två timmar tid på oss att bilda en grupp bestående av sex personer som vi kommer att jobba med under resten av veckan. Vi hittade till slut en grupp bestående av oss två, Mayowa från Nigeria, Eduardo från Mexico, Rodrigo från Chile, Mario från Mexico och Sebastian från Chile.

Efter att vi bildat vårt team började vi arbeta med vår företagsidé som vi kommer att pitcha på fredagen: nu har vi 30 timmar på oss att utveckla och sammanställa den. Preliminärt kommer vi och Mayowa att pitcha ideén för panelen imorgon.

På kvällen var vi till Town Hall där några gäster berättade sina historier om hur de blivit företagare och vad de har gjort. Samtidigt invigdes festivalen och vi fick veta att 700 personer sökt till festivalen och 200 av dessa hade blivit antagna. Bland dessa 200 deltagare finns det 47 nationaliteter, WOW!

Företagarna som berättade om sig själva var Lord Bilimoria of Chelsea som är grundare av Cobra beer och Lee Strafford som var en av grundarna i PlusNet och en internetpionjär. Lord Biliomoria är från Indien och hade flyttat till England för att studera då han var 19 år. När han utexaminerades ville han börja brygga öl, och alla tyckte han var galen – inte ens hans pappa stödde hans val. Men i dag driver han ett av landets ledande bryggerier!

Lee Stafford byggde upp sin internetbusiness i slutet av -90 talet och i början av 2000-talet. Hans företag är verksamt ännu idag, och då Stafford sålde sitt företag 2007 fick han över 60 miljoner pund för det och tillika gick han i pension, inte dåligt för en 35 åring!

Nu ska vi på morgonmål med vårt team, vi har dagen fullspäckad med program bl.a. pitching coaching!

/Mathias & Markus