I förra veckan var det återigen dags för två intensiva högskoledagar, och vi är glada över att Arcada även detta år låg bland de mest populära besöksmålen! På stora torget hade vi laddat upp med utbildningsmässa där studenter och tutorer presenterade våra utbildningar och svarade på frågor om allt från inträdesprov till hur det är att studera på Arcada.

Under infotillfällena fick våra besökare också chansen att se vad som händer ute i våra klassrum och läromiljöer. Förstavårdstudenterna visade hur man sätter en kanyl och dropp på en riktig patient, medan maskinerna i plastlabbet gick varma och vår tv-studio fylldes med åhörare. I auditorierna samlades bland annat potentiella blivande barnmorskor och företagsekonomer, medan de som ville höra mer om idrott, socionomutbildningen, fysioterapi och ergoterapi fyllde upp stolarna i plintklassen.

Vi hoppas att alla ni som besökte oss fått nyttig information inför ert framtida val av studieplats. Förhoppningsvis trivdes ni lika mycket i vårt sällskap som vi i ert!

På Svenska dagen var det många studenter och medarbetare på Arcada som ställt väckarklockan tidigare än vanligt och styrde kosan mot Arabiastranden och högskolan i arla morgonstund. På Arcada väntade ett fullfjädrat frukostbord i Early Bird -stil Svenska dagen till ära. Utöver frukost fick vi också njuta av trevlig samvaro och musik. Arkören, högskolans egen kör, sjöng tillsammans med alla gäster Modersmålets sång. Dessutom hade vi våra Arcada DJ:s Philip och Tomas på plats för att hjälpa oss starta dagen. Den senaste Arcadafilmen, som våra studenter både planerat och producerat, hade också premiärvisning under eventet.

Det blev en trevlig morgonstund tillsammans och vi hoppas att detta var startskottet för en ny Arcadatradition.

Vi ser fram emot nästa år!

/Gunilla

För många av oss här på Arcada är Benjamin Holm ett bekant ansikte. Men få vet kanske att Benjamin, som till vardags studerar turism, är Finlands enda Preziambassadör. Med hjälp av Prezi bygger du snygga och mer visuella presentationer, en kunskap som Benjamin nu gärna vill dela med sig av till oss alla.

– Första gången jag hörde talas om Prezi var 2011 när jag började studera på Arcada. I en kurs fick vi bekanta oss med olika verktyg, och jag fastande genast för det visuella sättet att presentera, förklarar Benjamin Holm.
I april tidigare detta år såg han att Prezi i San Fransisco sökte ambassadörer i högskolor och univerisitet med uppgiften att hjälpa till att utbilda studenter i hur man använder verktyget.
– Jag jobbade flera dagar med att sätta ihop min CV, en så kallad Prezumé, och efter en månad fick jag kallelse till intervju, berättar Benjamin.
I dag är han Finlands enda Preziambassadör, och Arcada därmed Finlands enda Prezi-högskola. Han får ingen lön för sitt arbete, men deltar varje månad i Prezis-webbseminarier och kommer om ett år, när samarbetet avslutas, att få ta emot ett letter of recommendation från Prezi.

Under hösten och våren kommer Benjamin också att hålla workshopar för studenter och personal vid Arcada som är intresserade av att lära sig mer om Prezi.
– Dessutom samarbetar jag redan nu med företagsekonomistudenterna inför deras företagspresentationer och ska även lära 40 studenter använda verktyget inför ett samarbete med Fazer som avslutas i december, säger Benjamin.

Mer information om de kommande workshoparna kommer senare, så håll utkik. Dessutom medverkar Benjamin på Arcadas rekrymässa My Future Work den 21 januari, där han lär ut hur man skapar en CV med hjälp av en Prezi-presentation.

Intresserad av att se en Prezi-presentation? Klicka här för att se en presentation som Benjamin och hans tre studiekompisar gjort i en kurs för marknadsföring på Arcada.

Onsdagen den 16.10 uppmärksammades för första gången den Internationella Återupplivningsdagen i Finland genom evenemanget ”Restart a Heart” på Järnvägstorget.
– Evenemanget har planerats i närmare två månader, och Järnvägstorget blev den givna platsen tack vare att här är folktätt hela dagen, förklarar Juha-Pekka Laakso, lärare i akutvård vid Arcada.

Tidigare detta år befann han sig på en konferens där Juha Rinne vid Suomen Elvytysneuvosto (som är en del av ERC) beklagade sig över att det inte finns några evenemang som fokuserar på att informera allmänheten om vad man gör vid ett plötsligt hjärtstillestånd.
– Jag och mina studenter tog genast tag i saken, och tillsammans med förbundet och Maarit Ojanenfrån Laerdahl Medical, som försett oss med dagens simuleringsdockor, ville vi gemensamt göra en insats för att informera medborgarna på ett praktiskt och lättförståeligt sätt.

Under onsdagen rörde Laaksos studenter, som till vardags utbildar sig till förstavårdare och sjukskötare, sig parvist runt, utrustade med små ”Mini-Anne”-dockor som lätt kan läggas på marken för att simulera en patient med hjärtstopp.
– Vi vill med dagen ge medborgarna information om att dina händer kan rädda ett liv. Det viktigaste är att alltid att först ringa 112, sedan påbörja hjärt-lungräddning. Via telefonen kan nödcentralen ge nödvändiga instruktioner, även om man inte känner sig så säkert på sin sak, förklarar Laakso.

– Huvudsaken är att man gör något. Redan efter en minut är patientens möjligheter betydligt mindre att klara sig om ingen räddning påbörjats, förklarar Ojanen.
Hon understryker att Finland i dag placerar sig fint i statistiken över personer som överlever hjärtstopp, men ännu kan mycket göras.
– Här är praktiskt information till allmänheten är ovärdelig. För våra studenter är det också mycket givande att få jobba med professionella företag kring detta evenemang, konstarerar Laakso.
– Evenemangets goda mottagande har även gjort att vi redan planerar inför nästa år, då med fler informationspunkter och studenter, konstaterar Ojanen.

Anne Rajala läser första året på Film och television-utbildningen på Arcada. Hon har passion för bild, musik och pingviner. Försöker bl.a. komma ihåg hur man talar svenska.

Då jag var på lågstadiet hade vi som en tradition att varje termin uppträda med ett skådespel eller någon annan form av “show”. Minnen av dessa evenemang är säkert av de roligaste jag har från den tiden – så stora tackar till Jerker och alla de andra lärarna som alltid orkade planera och ordna det hela.

Särskilt väl minns jag ett år då vi ordnade föreställningen på Svenska dagen och jag sjöng  Höstvisan. Jag förstod kanske inte så mycket om låten, men stämningen den har var kanske orsaken till att låten under alla dessa år stannat i mitt minne.

Nu när jag igen studerar på en Svensk skola och ja, det är både höst och Svenska dagen, tänkte jag sjunga låten på nytt. Men då jag inte denna gången har något ställe att uppträda låten live, spelade jag in min lite förnyade version hemma  (för vi har bara haft ett par lektioner med grunder i ljud, och dessutom kan det ta en god tid förän vi lärt oss att använda ljudstudion på skolan) och publicerar den istället på nätet.

Jag vill ännu tacka mina fantastiska (finskspråkiga) kompisar Harri Koskela, Tero Kalliomäki och Johanna Lesonen som deltog i projektet – speciellt Harri, för utan honom hade det här inte alls varit möjligt.

Här hittar du låten med en liten video vi filmade med Iphone under inspelningarna:  http://youtu.be/9wpCPwuQmi8

I alumnstafetten läser du om livet efter att du vandrat ut genom högskolans portar. Alumner turas om att dela med sig om arbetslivet, gamla minnen eller bara några tankar för dagen.

Staden av motpoler

Måste vara New York. Här finns människor från alla olika håll i världen – varav vissa lever ett ultrahälsosamt liv, är veganer eller raw-foodister och yogar/mediterar dagligen; vissa bygger sitt liv enligt den enorma “sociala scenen” med fester alla dagar i veckan och tider på dygnet, alkohol, droger och sex (om man har ett sug efter action sa är New York minsann den rätta staden); och så finns det såklart även de som verkligen måste kämpa hårt for varenda cent.

I New York kan man också hitta all slags mat. Mat från alla länder, den hälsosammaste maten, och också den ohälsosammaste. Den senaste grejen är “cronuts” – en kombination av donitz och croissant, som folk köar i timmar på morgonnatten för att få tag i (New Yorkare älskar att köa, eftersom det är ett tecken på att man snart kommer att få uppleva något storartat).

Jag behöver säkert inte poängtera att det kan vara lite utmanande att finna en lämplig balans i sitt liv om man bor i New York. Även jag har ibland svårt, eftersom jag å ena sidan hatar att gå miste om någonting spännande som händer och är känd för att vilja vara överallt samtidigt, men å andra sidan behöver jag mer balans och rutin i mitt liv. T.ex. så älskar jag dans, och har fortsatt hålla på med det i New York efter att ha dansat ca 15 år i Finland, men jag märker att det är svårt t.o.m. att hinna gå på danstimme varje vecka eftersom det alltid händer något.

Mitt jobb som holistisk hälsocoach

Det som inspirerade mig till att börja arbeta som hälsocoach var just det att jag dels jobbar inom matindustrin och ville lära mig mer om vad som egentligen är hälsosamt, och hur det vi äter påverkar våra kroppar och vårt inre. Och dels var det att jag såg hur många människor här i New York som skulle ha nytta av en coach. Jag kände själv att jag skulle ha nytta av det – visst, det finns personliga tränare på gym, men de arbetar ju bara med en del av ens hälsa, motion. Hur är det med människorelationer, karriär, matvanor, och välmående överlag? Allting handlar ju om att finna balans. Främst fascinerar det mig att vi ju faktiskt alla är så olika, så individuella, och det är omöjligt att dra alla över samma kam. Så i mitt klientarbete gillar jag att syssla med olika tester, där klienten får besvara en mängd frågor, och på basen av svaren kan vi tillsammans experimentera med olika livsstilar och matvanor för att komma fram till vad som bäst passar dem. En del mår bäst av att lämna bort mjölk- och spannmålsprodukter, medan andra behöver rikligt med kolhydrater för att ha tillräckligt energi. Det är viktigt att ta reda på vilken sorts typ man själv är, för att kunna uppnå sin fulla potential, tycker jag. En annan sak jag ofta märkt då jag jobbat med klienter är att det kan vara en liten sak som hindrar klienten från att må bra – såsom t.ex. att han/hon inte dricker tillräckligt vatten, eller inte kommer överens med en kollega. Holistisk hälsa handlar om alla de olika faktorerna som påverkar vårt välmående.

Hälsovårdssystemet i USA är absolut inte lika bra som i Finland. Jag har lagt märke till hur kommersiellt allting är, och hur det fokuseras så otroligt lite på förebyggande, och istället desto mer på åtgärder då ett sjukdomsfall redan konstaterats. Det tycker jag är otroligt. Men det är ju åtgärderna – medicinindustrin – som drar in mest pengar. Jag tror och hoppas att det i framtiden kommer att finnas en mer naturlig plats for holistiska hälsocoachar i samhället. For tillfället finns det en del människor som söker sig till oss, men det är ännu inte en norm. Största delen av mina privata klienter har varit personer som redan vet rätt mycket om hälsa men som helt enkelt vill lära sig mera och söker stöd med att nå sina mål. Nu, som vårt företags hälsocoach, får jag däremot arbeta med folk från olika samhällsklasser, och det är både utmanande, annorlunda, och väldigt värdefullt.

En annan grej jag tror att är viktig, är att vi hälsocoachar inte framställer oss själva som något slags “perfekta människor” som bara äter grönsaker och quinoa, och pressar vår egen juice. Som sagt, det handlar om balans. Så länge man har balans kan man äta vad man vill, tycker jag! Ifall vara potentiella klienter tror att de måste vara perfekta, så kommer ju tröskeln att vara mycket högre för dem att söka sig till oss. Det handlar mer om att forma en relation där vi öppet kan tala om problemen och målsättningarna, och komma fram till en plan som kan funka for dem.

Annika Sundberg
Marknadsföringschef & Holistisk Hälsocoach
Gourmet Guru, NYC

Projektet NSSE står inför en konceptuell förändring och nu bär det av för en tio-dagars intensivkurs i Johannesburg, Sydafrika. Med på resan är två Online Media-studenter från Arcada och två Soc&kom-studenter från Helsingfors Universitet. 

Har du hört historien om fågeln som är rädd för att flyga men som gör det ändå? Och när det breder ut sina vingar och lyfter så ger den ifrån sig ett skrik som låter ungefär som ett illvrålande barn. Den heter Hadida och den bor i vår trädgård. Nästan varje dag har jag hört dess vrål och fnissat lite för mig själv. Det låter minsann annorlunda än fiskmåsarna hemma. Emellertid lär de vara bra att ha eftersom de äter upp en viss typ av gräshoppa som antastar människor genom att skjuta iväg bläck på dem. Bara en sådan sak.

Det bästa med vår Afrikavistelse är alla små detaljer och lärdomar som jag snappat upp. Allra mest har jag lärt mig under våra kvällar på terrassen hemma i vårt hus. Där har vi suttit och ätit, druckit vin, bjudit på Fazers blå, skrattar så magen gjort ont och delat med oss av traditioner, åsikter och fördomar.

Jag har bland annat lärt mig att i Ghana äter man fladdermöss. Katt är inte heller något exotiskt på menyn. Och i Ghana skulle ingen kvinna någonsin säga högt att hon inte vill ha barn. Det är i allra högsta grad olämpligt.

En kväll berättade Charlie att det i Sydafrika finns vissa kulturer där brudgummen måste ”köpa” bruden genom att ge hennes far gåvor i form av boskap. Det kallas för Lobola. Om Charlie skulle vilja gifta sig med mig skulle han alltså gå hem till min pappa, sitta där i flera timmar, överräcka fler och fler gåvor och samtidigt be om min hand.
– Och vad händer om min pappa säger nej?, frågar jag.
– Då springer jag så fort jag kan och kommer aldrig tillbaka!

Det finns flera små saker som fått oss finländare att höja på ögonbrynen. Ibland av förvåning, ibland av förundran och ibland av förvirring. En gång måste vi visa upp våra kvitton för en vakt innan vi gick ut ur butiken och hon ritade någon konstig krumelur på dem. Hon kollade dock inte vad vi hade i våra kassar så meningen med det förstod jag aldrig. En annan gång satt vi tio personer inträngda i samma taxi och försökte hjälpa taxichauffören att hitta hem till oss, inte helt lätt när varken han eller vi hade GPS.

Ungdomarna, i alla fall de vi umgås med, går ganska sällan ut på kvällarna. I stället ordnar de hemmafester, helt enkelt för att det känns tryggast. I butikerna är alla skyltdockor vita även om en klar majoritet av landets befolkning är mörkhyade. När vi berättar att vi talar svenska som modersmål fast vi kommer från Finland är det ingen som reagerar nämnvärt. Här är det en självklarhet att det inom ett och samma land finns flera officiella språk. Själv har de elva stycken.

Det här är alla små detaljer. Små detaljer som tillsammans skapar en upplevelse. Små detaljer som tillsammans gör att jag vet lite mer om världen nu än för två veckor sedan.

/Michaela Rosenback

Samtidigt som vardagen på Arcada är fylld av interkulturella möten blickar vi även ut över landsgränserna. Här kan du följa studenter och medarbetare som läser kurser, deltar i utbyten och genomför projekt i utlandet.

Förra måndagen gick startskottet för Arcada Business Schools nya kurs Arcada 360. Kursen har som mål att vidga studenternas vyer genom att låta dem analysera och reflektera kring stora samhällsfrågor. Ett annat syfte är att främja integreringen av utländska och inhemska studenter genom att alla läser och arbetar tillsammans på engelska.

Startskottet för Arcada 360 var en studieresa till Stockholm med 135 finländska och utländska studenter. På väg till Stockholm fick studenterna förbereda sig för olika studiebesök genom att göra efterforskningar och förbereda frågor. De fick också göra mingel- och kommunikationsövningar med bakgrund i kursen Communications & Public speaking som löper parallellt med Arcada 360.

Studiebesöken i Stockholm var valda så att de alla hade en koppling till de teman som under läsåret kommer att bearbetas i kursen: Europas framtid, Finanskrisen och Rätten att resa. Väl framme i den svenska huvudstaden delades studenterna upp i sju grupper som gjorde var sitt studiebesök till finansbolaget 3i, konsultbyrån JKL, logistikföretaget ME Group, trendbyrån Travel Trends, Södra Teatern, Utrikesdepartementet och Crystal Plaza Hotel.

Efter studiebesöken och några timmars fritt strosande i ett höstsoligt Stockholm återupptogs arbetet på kryssningsrutten tillbaka mot Helsingfors. I nya konstellationer fick studenterna diskutera och utvärdera sina erfarenheter av studiebesöken, och förbereda sig för det arbete som vidtar efter hemkomsten: att fylla i den läsårslånga Learning Diary som är en del av utvärderingen i Arcada 360, och att skriva en kortare uppsats om resan.

Det kanske största glädjeämnet under resan var att se hur studenterna umgicks och lärde känna varandra, oavsett nationalitet. Den ofta så utmanande integreringen av studenter av olika härkomst fick under två dagars vistelse på Östersjön en rejäl och positiv skjuts framåt!

Som lärare var det en fröjd att följa med våra duktiga studenter på resan. I Arcada Business School går engagerade, noggranna och ambitiösa studenter som genom ett professionellt uppträdande och pålästa frågor på ett utmärkt sätt representerade Arcada, sina hemländer, och en generation ungdomar som i framtiden har alla möjligheter att bidra till att utveckla finskt näringsliv och samhälle i en mycket lovande riktning.

/Katarina

Projektet NSSE står inför en konceptuell förändring och nu bär det av för en tio-dagars intensivkurs i Johannesburg, Sydafrika. Med på resan är två Online Media-studenter från Arcada och två Soc&kom-studenter från Helsingfors Universitet. 

Vi sitter hopklämda i baksätet på en liten bil och susar fram genom den förhållandevis kalla natten. De senaste dagarna har tydligen varit lite kyligare även om det är vår nu och träden står i blom. Om ett par månader kommer hettan att vara olidlig. På båda sidor om bilen breder gatlyktorna ut sig och formar ett nätverk av ljusprickar. Det är omöjligt att hitta ett mörkt område, hur stor är den här staden egentligen?

Kvinnan som hämtat oss från flygfältet i Johannesburg berättar att hon blev stoppad av polisen på vägen dit för att hon talade i telefon medan hon körde. Som tur var klarade hon sig ur knipan genom att muta dem med 50 rand. (En struntsumma i euro). Hon kör gladeligen mot rött i var och varannan korsning men just nu är jag för trött för att ens orka vara rädd. Efter att ha varit vaken i 21 timmar och tillbringat cirka 13 av de timmarna på ett flygplan så börjar krafterna sakteligen att sina. Hon säger något åt oss på en engelska som låter precis så som jag föreställt mig att den ska göra här i de sydligaste delarna av Afrika. Ingen av oss förstår vad hon menar så vi skrattar bara artigt och håller med. När vi kommer fram till huset där vi ska bo orkar vi inte bry oss om varken det te eller kaffe som vi blivit tilldelade. Vi är helt enkelt för trötta.

Innan jag stupar i säng hinner jag tänka “jag är verkligen på andra sidan jordklotet nu, det här är helt obegripligt”. Sedan somnar jag som en stock.

/Michaela Rosenback

Projektet NSSE står inför en konceptuell förändring och nu bär det av för en tio-dagars intensivkurs i Johannesburg, Sydafrika. Med på resan är två Online Media-studenter från Arcada och två Soc&kom-studenter från Helsingfors Universitet. 

Var ska man börja?

Det var ju inte riktigt meningen att det skulle ta så här länge att koppla upp sig på internet och börja peppra denna blogg med bilder av oss när vi svettas, jobbar, umgås, upplever och lever livet här på andra sidan jorden.

Så jag måste väl till en början berätta att internetet i Johannesburg rent ut sagt kryper långsammare än en sköldpadda i en bakåtgående rulltrappa. Våra (vi finländares) ögon ploppade nästan ur skallen på oss när vi såg att alla datorer i filmskolan AFDA är splitternya Mac-datorer, och nu pratar jag inte om ett litet antal datorer. Jag antar att det är bra att ha snabba datorer vid klippning och redigering av film m.m, men när det gäller att dela filer, ladda upp bilder, leta upp något på internet, eller bara chatta på facebook så tar det evigheters evigheter.

Gissa om det kändes löjligt att stå och vänta på ett hackande youtube-klipp första skoldagen när vi kursdeltagare skulle ha individuella presentationer med inkluderade videoklipp.

Ni undrar säkert vad MITT första intryck var av Syd-Afrika, eller Johannesburg. Mitt svar vore; det rena golvet i terminalen på flygplatsen. Det var glasartat. På riktigt.

Resten av de första dagarna gick snabbt förbi med suddiga minnen av en massa intryck, upplevelser och okända miljöer. T.o.m de två killarna från Cape Town gned sig i ögonen redan vid sju tiden de första kvällarna, trots att deras miljöombyte inte var så värst stort.

/Malin